För ett tag sedan tyckte jag att jag såg gravida magar vart jag än såg. Hyfsat jobbigt då. Nu tycker jag att jag ser söta, adopterade små barn överallt istället. Har jag omedvetet redan flyttat över mitt intressespann på detta?

Makens läkare har tydligen skickat ett brev till oss om huruvida han anser att vi ska fullfölja IVF3 eller inte. Väntar med spänning på måndag.

Saker som gör mig irriterad: kommentarer

En sak som jag var riktigt trött på tidigare var - bland annat - Svärföräldrarnas intensiva kampanj för att vi skulle skaffa en combi istället för en klart smidigare, mindre bil. Undermeningen var alltid att vi ändå skulle behöva det när *barnen* kom. Ursäkta mig, men sedan när behöver man en stor bil om man har ett barn?

Nu sedan ett halvår tillbaka har jag sluppit höra dessa, i mitt tycke, idiotiska kommentarer. De började så smått att inse att det inte bara var att beställa barnbarn. Skönt, det har varit en undermedveten press hela tiden.

Jag gillar verkligen Nina Perssons svar på en fråga i en intervju i höstas/vintras. Journalisten frågade om de inte skulle ha barn snart och hon svarade ungefär: "Man ställer inte sådana frågor till en kvinna i min ålder." Och jag håller med.

IVF 1 - april 2008

Det tog ett par år innan vi så sakta insåg att det inte hände något. Vi behövde hjälp. Till slut hade vi gjort en utredning och funderade på hur vi skulle gå vidare.

Karolinska i Huddinge hade ju en IVF-klinik där man fick tre försök, men kön dit sades vara ganska lång. Istället valde vi Sophiahemmet.

I april 2008 började vi vår första behandling. Jag var överoptimistisk och helt säker på att det här skulle fungera. Herre gud, klart att vi skulle få barn!

På valborgsmässoafton sattes två ägg tillbaka. Den femtonde maj var vi tillbaka på SH för att ta ett blodprov och se om det hade lyckats. Inget av dem fäste.

Nu började jag för första gången tänka mer på adoption.

Från början.

Vi började prata om det här med barn för ganska länge sedan. För snart sex år sedan föddes det första barnet i bekantskapskretsen. När vi de facto såg hur underbar H1 var och kände att vi båda var inne på samma sak började vi försöka på allvar. Jag trodde inte att det skulle vara så svårt. Inte Maken heller tror jag. Jag var 28 år och var helt övertygad om att jag skulle vara mamma innan jag fyllde trettio. Så blev nu inte fallet.

Först

Runt Valborg 2008 gjorde vi vårt första IVF-försök. I början av december vårt andra. Förhoppningsvis kommer vi att starta nummer tre i mars.

Hur många försök vi kommer att göra? Rent spontant - så många som det behövs. Om jag tänker efter lite kommer dock ett annat svar fram. Eller som Maken sade efter att försök två visade sig vara utan effekt (julafton 2008): "Om vi lyckas med det här kommer vi ju inte att få det där barnet som väntar någonstans på oss."