Typiskt, allt har känts bra idag. Jag har t o m mått illa större delen av dagen och det såg jag som mycket positivt. Tyvärr syntes en viss spotting på kvällen och nu känns det mest sk*t. Jag har fortfarande inte mensvärk, och jag har inte gett upp hopp helt och hållet. Det finns bara en liten, men stadigt växande, gnagande oro i mig.
Maken hämtade mig efter jobbet och jag frågade honom om jag var onormal eftersom jag inte reagerat mer än vad jag gjort. Trots oron känns det inte som det är ett oöverstigligt hinder. Det kan bero på att det är fjärde gången, det kan bero på att vi kommit en bra bit på väg i adoptionssvängen, det kan också helt enkelt bero på att jag inte riktigt vet hur utfallet blir.
Jag läser så många kommentarer som säger att det är OK med små blödningar, att man kan vara gravid ändå. Jag är ledsen, men just nu är det enda jag tänker:
Så f*n heller! Det finns säkert de som varit med om lyckliga slut, och det vet jag att det gör, men jag är inte säker på att det här är vår väg att gå. Om det skulle bli ett positivt besked i morgon kommer jag med 150% säkerhet ha en helt annan melodi på skällan, men just nu är det så här jag tänker.
Jag är ledsen för att jag ältar. Det är för tidigt att säga varken bu eller bä så det enda jag kan säga med säkerhet är:
Tack för alla kommentarer och tummar! Det hjälper mig mer än vad ni någonsin kan ana. Eller förresten, ni vet exakt hur mycket det betyder, och jag försöker svara på alla inlägg hos er i gengäld. Det är en underbart fin gemenskap inom IVF-svängen och jag är glad att jag hittat er.
Kramar,
TG (Jag håller på att fundera ut mitt nya nick. Det är nog dags att pensionera flickan, efter lång och trogen tjänst...)
