Måndag kväll: ältande

Typiskt, allt har känts bra idag. Jag har t o m mått illa större delen av dagen och det såg jag som mycket positivt. Tyvärr syntes en viss spotting på kvällen och nu känns det mest sk*t. Jag har fortfarande inte mensvärk, och jag har inte gett upp hopp helt och hållet. Det finns bara en liten, men stadigt växande, gnagande oro i mig.

Maken hämtade mig efter jobbet och jag frågade honom om jag var onormal eftersom jag inte reagerat mer än vad jag gjort. Trots oron känns det inte som det är ett oöverstigligt hinder. Det kan bero på att det är fjärde gången, det kan bero på att vi kommit en bra bit på väg i adoptionssvängen, det kan också helt enkelt bero på att jag inte riktigt vet hur utfallet blir.

Jag läser så många kommentarer som säger att det är OK med små blödningar, att man kan vara gravid ändå. Jag är ledsen, men just nu är det enda jag tänker: Så f*n heller! Det finns säkert de som varit med om lyckliga slut, och det vet jag att det gör, men jag är inte säker på att det här är vår väg att gå. Om det skulle bli ett positivt besked i morgon kommer jag med 150% säkerhet ha en helt annan melodi på skällan, men just nu är det så här jag tänker.

Jag är ledsen för att jag ältar. Det är för tidigt att säga varken bu eller bä så det enda jag kan säga med säkerhet är: Tack för alla kommentarer och tummar! Det hjälper mig mer än vad ni någonsin kan ana. Eller förresten,  ni vet exakt hur mycket det betyder, och jag försöker svara på alla inlägg hos er i gengäld. Det är en underbart fin gemenskap inom IVF-svängen och jag är glad att jag hittat er.

Kramar,
TG (Jag håller på att fundera ut mitt nya nick. Det är nog dags att pensionera flickan, efter lång och trogen tjänst...)

Fram och tillbaka

Vi håller på att vela angående ännu en IVF. Maken tycker att vi kan avvakta tills vi kommer in i Huddinge och satsa all tid och ork på adoptionsprocessen. Jag börjar tveka. Kanske vi skulle försöka en gång till på Sophiahemmet i alla fall? Samtidigt känner jag att det förmodligen är lika bra att jag inte sätter igång med all sprayning och sprutning igen. Dessutom vill jag inte behöva känna samma besvikelse om det inte skulle fungera.

Idag fick jag höra att ännu en vän är gravid. Det kändes lite i magtrakten, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag nog bespetsat mig på att just det nog inte kommer att hända oss. Någonstans där ute finns hen ju, vår skatt, bara väntandes på just oss. Jag undrar hur vårt barn ser ut.

Den tredje september börjar kursen. Igår fick vi e-post om tider och adress och dörrkod. Inget stoppar oss nu! :)