Oj.

Vi fick ett brev igår. Från BFA-A, en av de adoptionsorganisationer vi står i kö hos. I brevet stod det att vi är framme i kön om vi fortfarande vill adoptera från Taiwan. Helt overkligt. Det är dags. :-) Jag sitter med tårar i ögonen just nu.

Cirka 18 månader kan det ta. Om ett och ett halvt år kan vi vara föräldrar. Två graviditeter. Nej, 18 månader låter som en kortare tid, vi säger det istället.

Wow.

Dags att sätta ihop handlingarna för utlandet. Och gå ner i vikt rätt fort. 6-7 kilo behöver jag få bort ganska snabbt. Taiwan har BMI-krav också nämligen, men "bara" 30.

Oj.

Måndag kväll: ältande

Typiskt, allt har känts bra idag. Jag har t o m mått illa större delen av dagen och det såg jag som mycket positivt. Tyvärr syntes en viss spotting på kvällen och nu känns det mest sk*t. Jag har fortfarande inte mensvärk, och jag har inte gett upp hopp helt och hållet. Det finns bara en liten, men stadigt växande, gnagande oro i mig.

Maken hämtade mig efter jobbet och jag frågade honom om jag var onormal eftersom jag inte reagerat mer än vad jag gjort. Trots oron känns det inte som det är ett oöverstigligt hinder. Det kan bero på att det är fjärde gången, det kan bero på att vi kommit en bra bit på väg i adoptionssvängen, det kan också helt enkelt bero på att jag inte riktigt vet hur utfallet blir.

Jag läser så många kommentarer som säger att det är OK med små blödningar, att man kan vara gravid ändå. Jag är ledsen, men just nu är det enda jag tänker: Så f*n heller! Det finns säkert de som varit med om lyckliga slut, och det vet jag att det gör, men jag är inte säker på att det här är vår väg att gå. Om det skulle bli ett positivt besked i morgon kommer jag med 150% säkerhet ha en helt annan melodi på skällan, men just nu är det så här jag tänker.

Jag är ledsen för att jag ältar. Det är för tidigt att säga varken bu eller bä så det enda jag kan säga med säkerhet är: Tack för alla kommentarer och tummar! Det hjälper mig mer än vad ni någonsin kan ana. Eller förresten,  ni vet exakt hur mycket det betyder, och jag försöker svara på alla inlägg hos er i gengäld. Det är en underbart fin gemenskap inom IVF-svängen och jag är glad att jag hittat er.

Kramar,
TG (Jag håller på att fundera ut mitt nya nick. Det är nog dags att pensionera flickan, efter lång och trogen tjänst...)

RD 10

Jag börjar bli riktigt nyfiken nu. Och nervös och spänd och allt det där som man kan tänka sig. En vän jag träffade i lördags, J, tyckte att jag skulle testa nu. För om jag testar nu och det blir negativt är det ändå en chans att det är positivt om en vecka. Att pusselbitarna bara behöver boa in sig lite mer helt enkelt. Hon hade velat veta tyckte hon och det vill nog jag också.

Jag har inte fört fram det till Maken ännu, vill ju att han ska vara med på beslutet.

Idag tycker jag dessutom att vi lämnar en extra tanke hit. Lycka till!