Hemma.

Så där, det blev ju lite OK i alla fall. 5 eller 6 ägg togs ut. Lite osäker på antalet, jag var inte helt med i huvudet när de sade hur många...

Tjejen som var före mig fnittrade något så kopiöst när hon rullades ut och jag ansträngde mig för att inte vara likadan. Lite fnitter blev det - jag mådde fruktansvärt bra - men i det stora hela kom jag ut med hedern i behåll.

I morgon ringer de och säger hur det gått. Snälla, snälla, låt det ha gått bra!

Tack snälla alla för glada tillrop och tumhållande. Håll kvar dem ett litet tag till bara!

Och ja, jag ska jobba. Men hemifrån och ganska lugnt.

Dagen före ÄP...

Inga sprutor. Ingen spray. Istället har jag gått och nojjat hela dagen över att det gör ont i magen. Min västa mardröm är att det inte kommer att finnas ett enda ägg som går att använda i morgon. Att alla bara försvunnit.

I morgon 8.15 är det dags att ta ut de små rackarna. Och sedan är det bara att vänta på besked... Jag *hatar* denna väntan. Båda gångerna tidigare har personer ringt mig och talat om för mig att det inte sett helt ljust ut, att vi får vara beredda på att det ev inte blir någon tilbakasättning. Vilken jäkla antiklimax det skulle vara i så fall!

I går fick jag brev från Huddinge, vi står på kö där från januari i år. Beräknad väntetid: 1½ år. BMI får inte vara över 35, jag ligger på 32 just nu, men det ska ju ner.

Men vad fan funderar jag på nu, det ska ju inte behövas! Det här ska vara tillfället med stort T. Det är nu pusselbiten kommer in i våra liv. Punkt. Happy thoughts.