Telefontid, andra tagningen

Imorse ringde jag till familjerätten igen. Jag trodde att samma telefontid gällde varje dag, 9-10. Tji fick jag. "Ring XX mellan kl 11 och 12. " Kvinnan i växeln hade ett otroligt trevligt och tillmötesgående sätt när jag kanske, eventuellt, sa något om hur otroligt svårt det är att få tag i de här människorna. Jag fick ett direktnummer. Yes! Som någon dessutom svarade på när jag ringde 11.01 idag. Dubbel-Yes!

Tydligen ska vi nu skicka in en ansökan om medgivandeutredning. Dessutom ska vi bifoga kopior av våra kursintyg. Den otroligt trevliga kvinnan i telefon lovade mig att skicka ansökan till mig så det bara var att skicka in den till dem i retur.

Jag frågade hur lång tid en sådan här utredning kan ta. På kursen sa vår lärare först 2-3 månader, och sedan 3-4 månader. Nu fick jag höra 6 månader. Ganska lång tid, men vi är på väg!

Men allvarligt...

Hur svårt kan det vara att få tag i någon som kan starta medgivandeutredning på oss i den här stadsdelen? Det är en retorisk fråga, ety svaret kommer här: Hur jäkla svårt som helst!

Jag ringde i fredags och fick veta att telefontiden var 9-10. Fair enough. Jag ringde i går, kl 9.45, och fick svaret: "Nej, hon är inte här nu, men det står att telefontiden är flyttad till kl 15-16 i em." OK, jag ringer kl 15.05. Vad får jag höra? Jo, hon är sjuk idag och har inte alls telefontid nu. Kinkig! Sedan får jag veta att det finns en person till som har hand om adoptioner, men hon är inne på onsdag morgon. Däremot finns det en person till som ev kan hjälpa mig och jag kopplas dit. Inget svar på 15 signaler.

I morgon kl 09.00 (typ) ska jag ringa dem igen. Då vill jag åtminstone få prata med någon.

Hänt sedan sist

Inte så mycket som man kan tro. Föräldrakursen är nästan slut - Tack Gud! Nu kan vi gå in i utredningen med öppna ögon. I helgen träffade vi en vän som adopterat två underbara flickor från Indien och hon gav oss många bra tips. Tänk, om allt går efter planerna kanske man sitter här nästa år med ett barn från Kenya. Eller åtminstone befinner vi oss i Kenya.

Igår var jag hemma hos en vän och åt middag. Ytterligare en vän var ditbjuden och det visade sig snabbt att hon var gravid. Min första tanke var "Fan också, hur ska jag vara glad för hennes skull och inte bryta ihop", men det gick riktigt bra. Det visade sig att hon var en IVF-"kollega" och de hade lyckats på andra försöket. Då kunde jag inte vara ledsen och är faktiskt, helt ärligt, underbart glad för hennes/deras skull.

Jag misstänkte att det var något på gång i den vägen när jag träffade henne ensam sist gång. Det var för ett år sedan när vi genomlidit de första två försöken. Jag var mycket villig att prata av mig och hon lyssnade. Och ställde frågor. Och fler frågor. Något sa mig redan då att hon var för intresserad för att bara låta mig prata av mig.

Jag vet inte, vi kanske borde göra en IVF till? Fjärde gången gillt och allt det där...

Länge sedan...

Kan komma med ett gäng halvtaskiga ursäkter, men jag har inte tålamod att skriva ner dem. :) Slutsatsen är ändå att jag inte hunnit och inte haft någon större lust. Det har inte hänt så mycket på just denna front.

Vi har varit på kursvecka 5 av 7 på föräldrautbildningen inför adoptionsutredningen. Denna vecka var första gången när jag faktiskt fick några positiva vibbar av adoption. De andra gångerna har vår kursledare/lärare/hon-som-står-där-framme-och-bläddrar-i-sin-pärm-och-kanske-inte-är-den-mest-lysande-pedagogen varit ganska noggrann med att prata om alla negativa saker som kan hända med adoptivbarn.

Kan någon bekräfta för mig: Är det så här på alla föräldrautbildningar, eller har vi maximal otur?

Våra tankar kring adoption är dock de samma. Vi är medvetna om att det är denna väg vi fömodligen måste gå för att få barn och det känns bra. De andra deltagarna på kursen har samma tankar som vi och det märks att vi alla är intresserade av barn från Kenya. Den korta behandlingstiden är mycket viktig, vi är ju alla otåliga.

I torsdags på kursen såg vi en film om ensamstående mödrar som adopterat från Kina. Även om jag hoppas att jag aldrig blir så tafatt i mina tillbehörinköp så var det en mycket trevlig film.

I helgen ska jag gå med en vän till barnmässan i Älvsjö. Passa på att handla lite julklappar och dylikt.