Gratulationer...

... till Joanna och hennes sambo som äntligen fått ett plus. Femte gången gillt! Det är skönt att få höra positiva berättelser. Jag känner mig en smula skeptisk till våra möjligheter eftersom det här är vår fjärde behandling, jag beundrar de som hållit på med fler behandlingar än vi. Dit hör också Alice som är mitt uppe både i ruvning och flytt. Jag är nyfiken och nervös på att få se hur det har gått. Jag håller tummar och tår konstant.

Just nu mår jag ganska bra, ingen huvudvärk, men väl en smula stressad. Ganska mycket att göra med de olika jobben och jag har hand om en hel del kurser. Ska försöka ta det lugnt när det blir dags för äggplock och tillbakasättning, förhoppningsvis är det i slutet av terminen så jag inte behöver tänka lika mycket på eleverna samtidigt...

Snart borde vi få hem vårt medgivande med nämndens utlåtande. Jag håller på att äta mindre, här ska krympas! Jag vill ha alla vägar öppna och det gäller att tänka positivt.

Torsdagsmötet

Så där, då har vi haft hembesök från kvinnan som sköter vår heminredning. Allt har gått bra och hon avslutade besöket med att säga att hon nu ska färdigställa utredningen och att "ni förstår väl att jag kommer att rekommendera familjerätten att ni blir godkända". Yes!

Vi måste be våra referenter komplettera med adressuppgifter, annars är de också bra och välskrivna. Det går snabbt och sedan är allt klart "på riktigt".

Nu ska hon som sagt färdigställa allt och sedan träffas vi en gång till för att gå genom hennes rapport och se om vi känner igen oss i den eller om det är något vi vill justera.

Vi har haft tur, vår handledare är otroligt trevlig och empatisk till tusen. Allt har bara flutit på och det känns hur bra som helst. Nu ska jag gå ner några kilon så att jag garanterat har som högst BMI 29 och sedan är det bara att köra.

Något irriterande att vissa länder har ett maxtak på godkända BMI-värden, men det är ju bara att bita i detsura (och för övrigt kalorisnåla) äpplet och gilla-la-la-la läget.

Telefontid, andra tagningen

Imorse ringde jag till familjerätten igen. Jag trodde att samma telefontid gällde varje dag, 9-10. Tji fick jag. "Ring XX mellan kl 11 och 12. " Kvinnan i växeln hade ett otroligt trevligt och tillmötesgående sätt när jag kanske, eventuellt, sa något om hur otroligt svårt det är att få tag i de här människorna. Jag fick ett direktnummer. Yes! Som någon dessutom svarade på när jag ringde 11.01 idag. Dubbel-Yes!

Tydligen ska vi nu skicka in en ansökan om medgivandeutredning. Dessutom ska vi bifoga kopior av våra kursintyg. Den otroligt trevliga kvinnan i telefon lovade mig att skicka ansökan till mig så det bara var att skicka in den till dem i retur.

Jag frågade hur lång tid en sådan här utredning kan ta. På kursen sa vår lärare först 2-3 månader, och sedan 3-4 månader. Nu fick jag höra 6 månader. Ganska lång tid, men vi är på väg!

Men allvarligt...

Hur svårt kan det vara att få tag i någon som kan starta medgivandeutredning på oss i den här stadsdelen? Det är en retorisk fråga, ety svaret kommer här: Hur jäkla svårt som helst!

Jag ringde i fredags och fick veta att telefontiden var 9-10. Fair enough. Jag ringde i går, kl 9.45, och fick svaret: "Nej, hon är inte här nu, men det står att telefontiden är flyttad till kl 15-16 i em." OK, jag ringer kl 15.05. Vad får jag höra? Jo, hon är sjuk idag och har inte alls telefontid nu. Kinkig! Sedan får jag veta att det finns en person till som har hand om adoptioner, men hon är inne på onsdag morgon. Däremot finns det en person till som ev kan hjälpa mig och jag kopplas dit. Inget svar på 15 signaler.

I morgon kl 09.00 (typ) ska jag ringa dem igen. Då vill jag åtminstone få prata med någon.