Mina föräldrar skulle nog aldrig ha gift sig om det inte var för att min syster råkade komma till. Det är i alla fall känslan jag har. Det var långt innan jag kom till och det är svårt att få ett riktigt svar ur mamma. Hur som helst så verkar det som om pappa var en riktig charmör som ung.
Jag älskar mina föräldrar, trots deras fel. Mamma har alltid tagit hand om mig och varit lite av en curlingmamma, innan begreppet fanns. Pappa var inte alltid där, mycket beroende på spriten som blev viktigare för honom i etapper, men jag visste att han alltid fanns där om det var viktigt.
Jag är sladdbarn, och jag kan inte riktigt föreställa mig hur det måste ha låtit hemma när de upptäckte att jag var på väg. Jag har aldrig heller frågat, kanske för att jag är lite orolig över svaret.
Mina syskon är äldre än mig och har en helt annan bild av våra föräldrar. Det märktes om inte annat när vi skulle bestämma allt som behövde ordnas efter pappas död. De pratade om vår far som en friluftsmänniska, som åkte skidor med dem och åkte på utflykter. Min bild av pappa är lite annorlunda, eftersom han var en helt annan person när jag föddes, dels på grund av ålder, dels på grund av ganska allvarlig bilolycka. För mig är pappa en ganska allvarlig person som arbetade som kyrkvaktmästare och som emellanåt drack lite för mycket. Eller, ja, drack lite mycket ganska ofta.
Något han däremot gjorde när jag föddes var att vara pappaledig, kombinerat med att han då var sjukskriven efter bilolyckan. Detta var dock ganska ovanligt 1973, och ännu mer ovanligt om vi inser att vi pratar om en man född 1929. Dessutom kunde jag alltid veta att han lyssnade när jag pratade och att han alltid var glad när man ringde.
Min första jul i min första fina lägenhet kom pappa hem till mig med en liten julgransplanta som jag kunde sätta små julgranskulor i. Kärlek. Dessutom var det mitt och pappas jobb att klä den stora julgranen hemma hos mina föräldrar. Vi fullföljde detta varje år, även när pappa satt i rullstol de sista åren. Han fick bara ta hand om nederdelen av granen. :)
Mamma är världens snällaste kvinna och jag älskar henne till max. Hon har blivit lite kinkig på ålderns höst och kan vara lite grinig mot de som inte hör till den direkta familjen. Det känns ganska skönt att hon tar för sig lite nu. Hon har alltid varit den lite mesiga som gör allt för familjen, nu passar hon på att resa runt med pensionärsföreningen när tillfälle ges. Jag önskar att hon hälsade på lite oftare, men samtidigt så kan jag också känna att hon ibland driver mig till vansinne. Vi är nog för lika.
Jag märker att inlägget riktas mot pappa, och jag förstår det. Kärlek. Egentligen hade jag kunnat skriva om pappa i går också, pappan är väl nästan alltid en flickas första kärlek?
