Fram och tillbaka

Vi håller på att vela angående ännu en IVF. Maken tycker att vi kan avvakta tills vi kommer in i Huddinge och satsa all tid och ork på adoptionsprocessen. Jag börjar tveka. Kanske vi skulle försöka en gång till på Sophiahemmet i alla fall? Samtidigt känner jag att det förmodligen är lika bra att jag inte sätter igång med all sprayning och sprutning igen. Dessutom vill jag inte behöva känna samma besvikelse om det inte skulle fungera.

Idag fick jag höra att ännu en vän är gravid. Det kändes lite i magtrakten, det erkänner jag villigt, men samtidigt har jag nog bespetsat mig på att just det nog inte kommer att hända oss. Någonstans där ute finns hen ju, vår skatt, bara väntandes på just oss. Jag undrar hur vårt barn ser ut.

Den tredje september börjar kursen. Igår fick vi e-post om tider och adress och dörrkod. Inget stoppar oss nu! :)

Nästa steg...

Den 3 september börjar vi vår föräldrautbildning. Nästa steg på vägen. Vi ska förmodligen köra en eller ett par IVF till, men nu är det det här jag fokuserar på. Det känns bra.

Nu har min semester börjat och jag njuter av att vara ensam en vecka. Maken har semester från måndag och det är riktigt skönt att vara få vara själv ett par dagar. Men det ska bli skönt att ha ledigt tillsammans med Maken också, förstås. :)

Gå vidare

Det är tufft, men på något vis är vi båda beredda på att gå vidare och det är skönt. Vi är två om det här och det känns underbart. Vi är tillsammans och har samma mål för ögonen. Det finns ingen underbarare än Maken och jag önskar att jag sade det till honom oftare.

Börja om från början...

Nej, det blev ett negativt besked. Det har gått ett litet tag nu och det känns inte lika förkrossande som det gjorde i söndags kväll när jag insåg att jag började blöda.

Läkaren var mycket pedagogisk och gick genom allt som hänt under samtliga behandlingar. Tydligen har vi nu ett problem till. Förutom Makens simmare som inte är av den allra uthålligaste sorten, är även min äggproduktion inte den allra bästa. Konstigt, det har jag inte hört förut. Det blir kanske så när man gjort flera behandlingar på ett år och dessutom är klart 30+.

Vi diskuterade möjligheten att göra ett försök till. Läkaren tyckte att vi kunde köra en gång till, men att vi även skulle fundera på andra vägar att gå, alltså adoption. Om vi väljer att göra ytterligare en IVF på Sophiahemmet kommer vi förmodligen att göra ett annat upplägg med sprutorna. Istället för att gå ut lägre och sedan öka ska vi göra tvärtom. Dessutom var det något om laserbehandling i slutfasen för att göra det enklare för äggen att utvecklas.

Det blir dock inte start för IVF 4 förrän tidigast i augusti. Vi får se, sedan kanske det blir ett par försök på Huddinge också, de är ju gratis...

Idag kommer jag att ringa vår stadsdel för att bestämma tid för att starta utredning inför adoption. Vi känner båda att det är dags att ta detta steg. Vår pusselbit kommer att dyka upp, på ett eller annat sätt.

Tack alla som kommenterat och uppmuntrat. Jag uppskattar det verkligen. Det har varit underbart att läsa era kommentarer. Jag ska verkligen försöka hålla kvar denna sida, även om jag förmodligen kommer att skriva mer sporadiskt fram till nästa behandling. Kolla gärna in andra sidan av mig också - Varför inte jag också? Där skriver jag med om det vanliga livet, film, böcker och så vidare.

Onsdag 27/5

Tack snälla för all uppmuntran! Min mens verkar dock ha satt igång på allvar och allt hopp är nu förmodligen ute. Besvikelsen är stor hos både mig & Maken.

Idag är det dock Dagen L som i Läkarbesök. Vi får se vad de säger, mirakel har ju inträffat förut. Om inte annat kan vi diskutera med läkaren hur vi ska gå vidare. Sist gång rekommenderade de oss att inte prova igen, men den här gången blev det bättre ägg, så kanske...

Måndag 25/5-09

Blod i morse också. Inte mycket men tillräckligt för att jag skulle tillbringa en halvtimme i sängen, gråtande. Gjorde även testet de skickade med och det ser faktiskt ut som om det är kört. Vi går dit på vår tid på onsdag, trots allt.

Nu sitter jag bara och har ont i magen. Jag trodde faktiskt att det var vår tur den här gången. Vad hände?

Ni som känner att ni fortfarande vill hålla en tumme, gör det till onsdag em är ni snälla. Det kan hända mirakel, även om jag börjar bli lätt skeptisk...

Tveksam

Idag var det inte en jättebra dag. Blod. Inte mycket, men tillräckligt för att jag skulle tappa modet ganska ordentligt. Jag ska ringa SH imorgon. Fan också. Jag trodde verkligen att det skulle vara denna gång som var den ultimata.

Allmänt ledsen, kombinerat med illamående, trötthet o s v. Inte den bästa dagen. Jag måste tänka på att de satte in två ägg, men känner mig inte alltför optimistisk just nu.

Är inte säker...

...men det känns som om det är mens på G. Jag mår illa, har ont i huvudet och är trött. Fan också! *positiva tankar* *positiva tankar* *positiva tankar*

RD 15... typ...

... och nej, faktiskt inget nytt. Vi har avvaktat med att testa och jag tror att det är en bra sak. Trots alla positiva tankar i världen tror jag - just nu - att det inte lyckats. Fråga mig om fem minuter så är jag helt övertygad om motsatsen. Så jo då, hormonerna finns där.

Däremot har jag varit mäkta upptagen i helgen. Mamma har varit här och vi har umgåtts. Sedan har jag varit så sjukt trött, igår somnade jag på soffan hemma vid tre-tiden, det har typ aldrig hänt.

Tack så hemskt mycket för alla tummar och lyckoönskningar, det värmer! Jag hoppas komma med ett positivt besked på onsdag.

RD 11

Fortfarande lika otålig... Det känns som om hormonerna bara snurrar i skallen på mig. Vi avvaktar dock med test. Så fort jag säger till Maken: "Så här har det inte känts förut" vänder han sig till mig och säger "Jo då, så sa du de andra gångerna också". Och visst, kanske det. Vi får se. Jag kanske lyckas övertala honom i helgen. Vill inte göra det om han inte är med på det.