Brevskrivande

Ikväll har vi båda ägnat oss åt att skriva på våra levnadsberättelser. Jag vet inte om jag skrivit på "rätt" sätt, men sex och en halv sida har jag fått ihop i alla fall. Svårt att veta hur man ska skriva.

I morgon ska jag skicka papperen till Huddinge, vi har varit så inne i tapetsering och målning att jag glömt skicka dem.

Apropå föregående inlägg...

Tack alla för kommentarer! Vi är fortfarande lite förvirrade, men vi kommer att skicka in papperen och göra upp om ett möte. Om det skulle visa sig att de tror att det finns något hopp kommer vi kanske att göra ett uppehåll i adoptionsprocessen. De var ju inte så positiva på Sophiahemmet, vi får se vad de säger.

Det ska bli spännande att komma till Södertälje, tack Jenny för uppmuntran! Det är så himla viktigt att känna förtroende för sin läkare.

Oj då

Gott Nytt År! Vi har varit lata och rest till både mina Svärföräldrar och till Makens Svärmor. Han har suttit och skrivit på sitt personliga brev till socialsekreteraren under veckan som gått, men jag har varit lite lat.

Jag satt idag och skrev på mitt personliga brev till adoptionsutredningen. Plötsligt kommer det då ett brev att nu jäklar ska vi fundera på IVF i Huddinge. Om vi kan tänka oss det kan vi även komma till Södertälje och då kan det gå ännu fortare.

Men... Ska vi verkligen gå in på den vägen igen? Och kan vi göra det om vi håller på med adoptionsförberedelserna? Jag behöver inte få ett biologiskt barn, verkligen inte, men om nu chansen trots allt finns? Ett möte med dem skadar ju inte antar jag... Hur hade ni gjort?

Andra advent.

Jag och Maken var bjudna på adventsfika hos vänner idag. De andra gästerna känner varandra sedan tidigare. Vi hade dock bara träffat dem en gång tidigare. Kul att träffa nya människor. Det var många barn bland gästerna och alla var de söta. Jag säger inte att vi har barn till nästa advent, men det kan faktiskt vara på gång då! Längtar...

Kontakt upprättad.

Igår ringde jag äntligen Familjerätten i vår stadsdel. Hon jag pratade med talade om vilken handläggare vi skulle ha och att denna skulle ringa upp oss idag. Jag var lättad, började nästan tro att papperen kommit bort.

I morse ringde då vår handläggare. Hon har varit sjuk och därför har hon inte hört av sig tidigare. Vi bestämde ett tillfälle att träffas innan jul och vi ska dit den 10 december. Skönt att även denna boll börjar rulla framåt. Jag behövde detta.

Först kom ingenting, sen kom ingenting...

...eller hur det nu är Kent-låten går. Inget nytt so far, även om jag nästan springer till bervlådan varje dag för att det kanske, kanske kommit något brev från Stadsdelsnämnden idag. Eller för den delen kanske från Huddinge sjukhus som mirakulöst nog fått en ledig tid för våra tre gratis IVF-försök. Men inte.

På plussidan så är jag äntligen frisk från den hemska förkylning som haft mig i sitt våld. Lagom till den mest trista tiden som finns när det gäller svenska årstider. Jag vill bara packa ihop och fara till något varmt och skönt land. Eller New York, världens mest underbara stad.

Men här går jag hemma och väntar och väntar och väntar...

Telefontid, andra tagningen

Imorse ringde jag till familjerätten igen. Jag trodde att samma telefontid gällde varje dag, 9-10. Tji fick jag. "Ring XX mellan kl 11 och 12. " Kvinnan i växeln hade ett otroligt trevligt och tillmötesgående sätt när jag kanske, eventuellt, sa något om hur otroligt svårt det är att få tag i de här människorna. Jag fick ett direktnummer. Yes! Som någon dessutom svarade på när jag ringde 11.01 idag. Dubbel-Yes!

Tydligen ska vi nu skicka in en ansökan om medgivandeutredning. Dessutom ska vi bifoga kopior av våra kursintyg. Den otroligt trevliga kvinnan i telefon lovade mig att skicka ansökan till mig så det bara var att skicka in den till dem i retur.

Jag frågade hur lång tid en sådan här utredning kan ta. På kursen sa vår lärare först 2-3 månader, och sedan 3-4 månader. Nu fick jag höra 6 månader. Ganska lång tid, men vi är på väg!

Men allvarligt...

Hur svårt kan det vara att få tag i någon som kan starta medgivandeutredning på oss i den här stadsdelen? Det är en retorisk fråga, ety svaret kommer här: Hur jäkla svårt som helst!

Jag ringde i fredags och fick veta att telefontiden var 9-10. Fair enough. Jag ringde i går, kl 9.45, och fick svaret: "Nej, hon är inte här nu, men det står att telefontiden är flyttad till kl 15-16 i em." OK, jag ringer kl 15.05. Vad får jag höra? Jo, hon är sjuk idag och har inte alls telefontid nu. Kinkig! Sedan får jag veta att det finns en person till som har hand om adoptioner, men hon är inne på onsdag morgon. Däremot finns det en person till som ev kan hjälpa mig och jag kopplas dit. Inget svar på 15 signaler.

I morgon kl 09.00 (typ) ska jag ringa dem igen. Då vill jag åtminstone få prata med någon.

Hänt sedan sist

Inte så mycket som man kan tro. Föräldrakursen är nästan slut - Tack Gud! Nu kan vi gå in i utredningen med öppna ögon. I helgen träffade vi en vän som adopterat två underbara flickor från Indien och hon gav oss många bra tips. Tänk, om allt går efter planerna kanske man sitter här nästa år med ett barn från Kenya. Eller åtminstone befinner vi oss i Kenya.

Igår var jag hemma hos en vän och åt middag. Ytterligare en vän var ditbjuden och det visade sig snabbt att hon var gravid. Min första tanke var "Fan också, hur ska jag vara glad för hennes skull och inte bryta ihop", men det gick riktigt bra. Det visade sig att hon var en IVF-"kollega" och de hade lyckats på andra försöket. Då kunde jag inte vara ledsen och är faktiskt, helt ärligt, underbart glad för hennes/deras skull.

Jag misstänkte att det var något på gång i den vägen när jag träffade henne ensam sist gång. Det var för ett år sedan när vi genomlidit de första två försöken. Jag var mycket villig att prata av mig och hon lyssnade. Och ställde frågor. Och fler frågor. Något sa mig redan då att hon var för intresserad för att bara låta mig prata av mig.

Jag vet inte, vi kanske borde göra en IVF till? Fjärde gången gillt och allt det där...

Länge sedan...

Kan komma med ett gäng halvtaskiga ursäkter, men jag har inte tålamod att skriva ner dem. :) Slutsatsen är ändå att jag inte hunnit och inte haft någon större lust. Det har inte hänt så mycket på just denna front.

Vi har varit på kursvecka 5 av 7 på föräldrautbildningen inför adoptionsutredningen. Denna vecka var första gången när jag faktiskt fick några positiva vibbar av adoption. De andra gångerna har vår kursledare/lärare/hon-som-står-där-framme-och-bläddrar-i-sin-pärm-och-kanske-inte-är-den-mest-lysande-pedagogen varit ganska noggrann med att prata om alla negativa saker som kan hända med adoptivbarn.

Kan någon bekräfta för mig: Är det så här på alla föräldrautbildningar, eller har vi maximal otur?

Våra tankar kring adoption är dock de samma. Vi är medvetna om att det är denna väg vi fömodligen måste gå för att få barn och det känns bra. De andra deltagarna på kursen har samma tankar som vi och det märks att vi alla är intresserade av barn från Kenya. Den korta behandlingstiden är mycket viktig, vi är ju alla otåliga.

I torsdags på kursen såg vi en film om ensamstående mödrar som adopterat från Kina. Även om jag hoppas att jag aldrig blir så tafatt i mina tillbehörinköp så var det en mycket trevlig film.

I helgen ska jag gå med en vän till barnmässan i Älvsjö. Passa på att handla lite julklappar och dylikt.