tisdag, april 19, 2011

Tre dagar före avresa... a k a "Hur mycket kläder behöver egentligen två pojkar på en vecka?"

Inatt drömde jag om pojkarna, eller inte riktigt ändå. I drömmen talade de om för oss att det var ett misstag och att det rörde sig om en pojke och en flicka. De bad så mycket om ursäkt och hoppades att det var OK ändå. Min första tanke när jag vaknade var att jag var tvungen att shoppa mer kläder, jag hade t ex bara köpt kalsonger till dem och inte köpt en enda klänning. Och jag som trodde att jag tänkte över det vanliga könstänket :)

Idag fick vi schemat över hur våra fyra dagar i Taichung ser ut. Vi kan väl säga att de verkar ha en grym rutin på överlämningar och nästan varenda minut finns med i schemat. Eftersom det rör sig om två pojkar och vi dessutom ska filmas tänker de att vi ska ta hand om pojkarna från dag tre och inte dag två som tydligen är standard annars. Dag två ska de dock följa med till hotellrummet och se sig omkring.

Dag 1, den 26 april, ska vi få lite grundläggande information av regissören av filmen (I'm ready for my close up, mr deMille) och socialarbetarna. Klockan 12 ska vi få träffa Pusselbitarna. (Parentes: Jag är livrädd. Tänk om de ser på mig/oss och springer gråtande åt motsatt håll? Eller är det det vi ska räkna med? Vi är ju trots allt två vilt främmande människor som ser konstiga ut...) Efter lunch är det lektid, både med och utan socialarbetarna och fosterföräldrarna.

Dag 2 ska vi få träffa den biologiska familjen i 30 minuter. Jag kommer att tokgråta, jag vet det redan. Så mycket känslor! Även denna dag innehåller en hel del lektid och som jag tidigare nämnde följer pojkarna med oss till hotellrummet för att se sig omkring.

Dag 3 kommer vi att få barnens packning. Efter lite lektid kommer vi att äta lunch på vårt hotell och sedan blir det lektid igen, men bara med oss, om jag förstod schemat korrekt. Från och med då har vi det fulla ansvaret för dem.

Dag 4 är det avskedsparty, med avbrott för lunch. Här kommer fosterfamiljen och pojkarna att ta avsked av varandra och pojkarna/vi kommer att få en  "Lifebook". I denna finns allt som hänt under respektive pusselbits liv med. Klockan 14-14.30 är det sedan dags för gåvor och avsked.

Jag kommer att gråta så mycket under alla dessa dagar, hoppas bara att jag inte skrämmer pojkarna.

Ja visst, regissören och filmen. De förstår att filmandet kan osaka extra stress. De har sagt till att filmandet ska vara så smärtfritt som möjligt och att vi kan säga till om vi känner oss obekväma med detta. De kan göra ändringar eller t o m sluta filma för dagen om vi inte känner att det funkar.

Barnen kommer också att långsamt vänjas in vid att filmas och de tittar noga på hur barnen reagerar på detta. I eftermiddags var filmteamet där och filmade dem lite och socialarbetarna var med för att se hur Pusselbitarna  gav något utslag på att detta.

Trappgrinden är numera installerad, efter en del kommentarer från både mig och Maken om hur den skulle placeras. Det står dock att den är tänkt för barn upp till två år... Hoppas att den fyller en funktion ett tag i alla fall. Vi vill ju inte ha nedtrillande barn i trappan.

Jag har även blivit lovad en monterad sittvagn ikväll, men jag har ännu inte sett om Maken uppfyllt löftet - jag har suttit vid datorn och fixat med Resdagboken.

Puh, långt inlägg. Om det är något jag glömt så gör jag ett tillägg senare. Och om det är någon som inte fått åtminstone ett mail om att de är kopplade till vår Resdagbok, skicka mig ett mail (adressen till höger) så fixar vi det.

Nu ska jag gå och fortsätta packa...

Svaret på frågan i ämnesraden är för övrigt: "Har inte den blekaste aning. Vi kör på känsla och packar hellre för mycket än för lite. Finns det verkligen dåliga väder, alternativt dåliga kläder?" :)

9 kommentarer:

Jeane Quidote sa...

OMG, vilket schema! Fast vad spännande! Har inte fått inbjudan ännu men den kanske dyker upp i morgon :)
Jag var fosterbarn, hade det underbart på det barnhem jag bodde på (i Sverige) mellan 5 och 7. Jag ville, ville, ville inte lämna men det går över. Inte så konstigt om de skulle känna så, inte konstigt alls. Men ni är två kärleksfulla människor som önskar barn så mycket, ni kommer att ge dem ett underbart hem och de kommer att älska er för det - jag lovar! Ta det lugnt, det kommer att gå bra!
Sov gott och dröm sött!

Sara sa...

Oj, det finns alltså både en bio & en fosterfamilj med i bilden? Hur kommer det sig då att man ändå väljer att adoptera bort pojkarna till andra sidan jorden? Känslig fråga kanske, vill du inte svara så kan du hoppa över den. Det handlar bara om att jag är nyfiken och vill lära mig mer om adoptioner...

TeachGirl sa...

Du är tillagd i alla fall. Jag ska dubbelkolla adressen i morgon. Det kan vara så att du får mail när jag gör nästa inlägg.

TeachGirl sa...

Sara: Nej då, det är inte så känsligt. Biomamman kan inte ta hand om barnen, det är inte så lätt i Taiwan att ta hand om barn som ensamstående som hon är nu och dessutom arbetslös. Fostermamman har - så vitt jag vet - fått i uppdrag från barnhemmet att ta hand om dem tills lämplig familj kommer och tar hand om barnen. .

Linda sa...

Herregud så spännande, jag följer er med glädje och pirr i hela kroppen!!!!

Tea sa...

Det är så spännande allt! Jag är så glad för er skull.

Hedda sa...

Ojojoj, vad intensivt! Det blir nog både roligt, omtumlande ich jobbigt på en och samma gång!

Vill gärna ta del av resedagboken, du har min mejladress. ;)

Jag tror också att det kommer att gå bra alltihop. Och om barnen skulle börja gråta, så är ni ju beredda på det... Nu är ni så förberedda som ni kan bli, tänk på det. :-) Stort lycka till! Kram.

Carro sa...

Nu sitter jag och bölar på jobbet (jag måste ju in och tjuvläsa, när folk frågar farför så skrattar jag bara :-)

Vilket schema ni har! Men det är kanske skönt att det inte är en massa dötid, ni har ju väntat tillräkligt nu.

Pusselbitarna kan nog reagera hur som helst och ni kanske inte heller reagerar som ni trott :-)

miss a sa...

åh, jag började också nästan grina framför datorn när jag läste! har följt din blogg ett tag och är övertygad om att allt kommer gå super - såväl överlämningen som resten av ert liv som familj! stort lycka till framöver!!!

.